|
Efter årets bästa match i sjuan, vad jag sett, föll Säbysjön tyvärr ikväll. Men vi gjorde det med huvudet högt.
Första halvlek var grymt bra och mer eller mindre allt såg riktigt bra ut. Ett förväntat 0-0 läge vändes till en
1-0 ledning runt 65:e minuten då precis inhoppade Micke Rönnqvist tunnlade målvakten.
Dessvärre släpte hemmalaget till en kvittering bara minuterna efteråt.
Polonia ökade på till 1-2 några minuter senare. Visst slarv, fasta situationer och ett tungt motstånd var de
största anledningarna.
Det hindrade dock inte Säby från att komma tillbaka till 2-2 genom Oscar med nio minuter kvar efter fint förarbete
av Micke och Parwar.
Men då Säby, trots trötthet, jobbade på och 3-2 hängde i luften -det hade dessutom varit rättvist sett till matchens
målchanser- kom en en rad olyckliga situationer som istället ledde fram till 2-3.
Efter ett försök att lyfta fram trupperna i ett trött skadekaos -Säby fick verkligen slita ikväll- lyfte istället Polonia
in ett avgörande mål.
En missad straff av Parwar i slutminuten spelade mindre roll. Det blev en sjukt tung förlust i den viktiga matchen.
Vi spelade en skitbra match mot ett skitbra lag, domaren sa det var den bästa han dömt den här säsongen.
Publiken var också imponerad av spelet.
Marginalerna var inte med oss den här gången. Men det ska ni veta att jag är stolt över laget och klubben ändå.
Kanske mer stolt än under hela vårsäsongen. Vi spelade som ett lag och vi tar förlusten som ett lag. Säbysjön
hittade sin själ den här kvällen. Det är det mest av allt som gör mig övertygad om framtida framgångar.
Nu är vi tre lag i racet i 7A:s serietopp. I början av augusti är det retur i Kungsängen mot de rödvita motståndarna.
Då ska vi kvittera i matcher och återuppta kampen om seriesegern.
Men just nu är känslan: FAN! FAN! FAN! Vi kunde tagit det här! |
